Del 2 – Viktiga begrepp och inställningar

måndag, 18 maj 2009

För att kunna jämföra olika kameror innan ett köp, eller för att veta vilka inställningar man ska pilla på för att få bilden att se ut som man vill, så bör man känna till en del begrepp. Här nedanför är några av dem förklarade.

Observera att man på många kameror inte manuellt kan ändra på alla inställningar, istället sköter kameran det utifrån bästa förmåga. Oavsett om man manuellt kan ställa in saker på kameran eller inte så är begreppen nedanför bra att känna till ändå.

Exponering – slutartid, bländare och ISO tillsammans

Exponering kan man säga är den mängd ljus som träffar bildsensorn (”filmen” i digitala kameror). Vid underexponering kommer det in för lite ljus, bilden blir mörk och detaljer i skuggor förloras. För mycket ljus innebär överexponering och de ljusa delarna i bilden ”bränns ut” och blir helt vita.

Slutartid, bländare och ISO-värde. Dessa tre saker påverkar exponeringen och kan användas på olika sätt för att bestämma hur bilden kommer att se ut. Här nedan följer nu förklaring på dessa tre saker, sedan kommer några bra exempel på hur detta används i praktiken.

Slutartid

Slutartiden är den tid som ljuset släpps in till kamerans bildsensor. Ju mer ljus det finns där man fotograferar desto kortare slutartid behövs för att få tillräckligt med ljus in till bildsensorn.

Slutartider mäts oftast i delar av en sekund. Det kan handla om tusendelar eller hundradelar av en sekund. Om kameran anger slutartiden som 250 brukar det innebära 1/250 sekund. Vid exempelvis nattfotografering kan slutartiderna behöva vara flera sekunder för att tillräckligt med ljus ska träffa sensorn. Kameran kan då ange detta som 15″ för 15 sekunders slutartid.

Dubblar man slutartiden – till exempel från en halv sekund till en sekund – så har man ökat exponeringen ett steg, dvs det kommer dubbelt så mycket ljus till sensorn. Vill man behålla exponeringen kan man istället minska bländartalet ett steg (se nedan om bländare).

Generellt kan man säga att en kort slutartid är att föredra, på det viset kan man slippa både skakningsoskärpa och rörelseoskärpa i bilden. Skakningsoskärpa uppstår om kameran rör på sig medan bilden tas, vilket är svårt att undvika när man handhåller kameran vid längre slutartider. Rörelseoskärpa skapas istället när motivet hinner röra på sig medan slutaren är öppen och bilden tas, exempelvis barn och djur har en förmåga att bli suddiga på kort av den anledningen.

Man kan även använda slutartiden till att vara lite kreativ med bilderna. En kort slutartid används för att frysa rörelser i bilden medan en lång slutartid kan användas till att få lite rörelse i bilden, till exempel när det handlar om rinnande vatten.

Bländare & Skärpedjup

Tillsammans med slutartiden används bländaren för att reglera hur mycket ljus som träffar bildsensorn. Bländaren ställer in hur stor öppningen ska vara som släpper in ljus genom kamerans objektiv. Ju större hål desto mer ljus kommer det in på den tiden slutaren är öppen.

Själva bländartalet kan skrivas exempelvis F/5,6 eller bara 5,6. Vanliga bländartal kan vara 1,4 – 2 – 2,8 – 4 – 5,6 – 8 – 11 – 16. Mellan dessa tal är det ett bländarsteg. Ökar man bländartalet ett steg minskar ljusinsläppet till hälften och slutartiden måste då vara dubbelt så lång om man vill att samma mängd ljus ska hamna på sensorn.

Slutartid och bländare samarbetar alltså när det gäller att släppa in ljus till bildsensorn. Med kort slutartid och stor bländaröppning kan man få in samma mängd ljus som lång slutartid och liten bländaröppning.

Det som gör bländartal något krångligt är att ju större tal, desto mindre är storleken på öppningen. Anledningen till det är att bländartalet är nämnaren i en division. För dem som glömt bort matematiken är nämnaren ”det tal man delar med”. Ju större tal man delar med desto mindre blir svaret. Alltså: stort bländartal = liten öppning, litet bländartal = stor öppning.

Kreativt används bländaren för att reglera skärpedjupet i bilden, där en mindre bländaröppning innebär att skärpedjupet ökar. Långt skärpedjup vill man oftast ha när det gäller landskapsbilder, där skärpan ska sträcka sig genom hela bilden, från förgrund till bakgrund. Ett kort skärpedjup (stor bländaröppning) kan exempelvis användas för att bakgrunden i ett porträtt ska bli suddig och mindre störande så att ansiktet lyfts fram.

ISO-värde och Brus

ISO-värde styr ljuskänsligheten på kamerans bildsensor. Ju känsligare sensor, desto mindre mängd ljus behövs för att exponera bilden korrekt. Högre känslighet innebär visserligen kortare slutartider (eller mindre bländaröppning), men det innebär tyvärr även att bildkvaliteten försämras.

Man brukar prata om brus i bilderna när man höjer ISO-värdet. Speciellt skuggor och fina, enfärgade ytor brukar bli fulla med prickar, ibland färgglada sådana. Kameran försöker oftast hjälpa till med brusreducering, men bilderna kan då istället förlora ännu fler detaljer och se lite utsmetade ut.

Systemkameror har generellt mindre brus på höga ISO-värden, men kompaktkameror och framför allt mobilkameror lider ofta ganska mycket av brus.

Kan man ska man ha så lågt ISO-värde som möjligt, men har man dåligt med ljus, till exempel om man fotograferar inomhus utan blixt, kan man öka ISO-värdet så man slipper långa slutartider med suddiga bilder som följd.

En kameras lägsta ISO-värde brukar vara 100, men det kan både vara lägre och högre. Fördubblar man ett ISO-värde har även känsligheten fördubblats. Vanliga ISO-värden med ett ”steg” mellan är: 100, 200, 400, 800, 1600, 3200 osv.

Exponering – några bra exempel

Nu när du vet vad slutartid, bländare samt ISO-värde innebär tänkte jag ta några exempel för att visa hur dessa saker styr bilden.

Exempel 1 – Fotografera ett landskap en solig dag

Vi ställer ISO-värdet till det lägsta kameran erbjuder – 100 – för att undvika brus i bilden. Bländarvärdet ställs till F/2,8. För en korrekt exponering behöver vi bara ha en så kort slutartid som 1/4000 sekund.

Vi tar bilden och märker att skärpedjupet var alldeles för kort, bara en liten buske mitt i bilden som är skarp, resten är suddigt.

I det här fallet bör vi öka bländarvärdet (stort bländarvärde = liten öppning = långt skärpedjup).

Vi bestämmer oss för att öka bländarvärdet hela fem steg:
F/2,8 –> F/4 –> F/5,6 –> F/8 –> F/11 –> F/16

Nu har ljusinsläppet halverats fem gånger och vi måste därmed dubbla slutartiden fem gånger för att få samma mängd ljus som innan så vi får korrekt exponering. (Observera att 1/2000 sekund är dubbelt så lång tid som 1/4000 sekund).
1/4000 –> 1/2000 –> 1/1000 –> 1/500 –> 1/250 –> 1/125

Nya inställningarna är alltså bländare på F16 och slutartid på 1/125 sekund. ISO behåller vi på lägsta.

Vi tar om bilden och nu har vi fått betydligt mer skärpa från stenen i förgrunden till bergen i bakgrunden.

Exempel 2 – Fotografera ett barn inomhus (utan blixt)

Vi börjar med ISO-värdet på 100 igen, i ett försök att undvika brus. Bländaren på F/5.6 för en del skärpedjup. För en korrekt exponering visar nu kameran en slutartid på en hel sekund. Direkt inser vi att det inte finns en chans att hålla kameran stilla en hel sekund, plus att barnet inte kan sitta blickstilla så länge.

Vi börjar att ”offra” skärpedjupet och öppnar upp bländaren ett par steg:
F/5,6 –> F/4 –> F/2,8

Därmed kan vi snabba upp slutartiden ett par steg:
1″ –> 1/2 –> 1/4

Vi testar en bild lite snabbt men ser direkt att bilden blir suddig på grund av skakningsoskärpa.

Nästa steg är att höja ISO-värdet. Vi får helt enkelt offra lite bildkvalitet för att överhuvudtaget få en bild. ISO-värdet ökas 4 steg:
100 –> 200 –> 400 –> 800 –> 1600

Nu kan vi kapa ytterligare 4 steg på vår slutartid:
1/4 –> 1/8 –> 1/15 –> 1/30 –> 1/60
(ojämnheten i stegen beror på avrundningar)

Tillslut tar vi bilden igen och denna gången är bilden skarp, även om vi får stå ut med lite brus i bilden.

Brännvidd och 35 mm-standard

Förstoringsgraden (och perspektivet) för ett objektiv mäts i mm och kallas brännvidd. På de flesta objektiv kan man ändra brännvidden och därmed zooma in och ut.

Problemet är att brännvidden varierar beroende på storleken på kamerans sensor, och digitala kameror kan ha lite olika storlekar. Systemkameror för proffsen brukar ha en så kallad fullformatssensor, vilket innebär att den är lika stor som en filmruta för 35 mm småbildformat. De flesta av kamerorna har dock en mindre sensor.

På en mindre sensor kan man säga att hela bilden inte kommer med, det blir i stort sett som att man har beskurit bilden jämfört med fullformatssensor. På kameror med liten sensor behövs ganska kort brännvidd för att åstadkomma samma bild som det blir med stor sensor och längre brännvidd.

Det här innebär att brännvidderna på en kompaktkamera med väldigt liten sensor kan vara 5 – 20 mm, medan en kamera med fullfomatssensor kan ha 28 – 105 mm. Siffrorna ser vid första anblick väldigt olika ut, men för att kunna jämföra kameror som har olika storlek på sensorn brukar man räkna om deras brännvidder till motsvarande 35 mm-film (fullformat). Kompaktkameran får då helt plötsligt 28 – 112 mm i brännvidd och skillnaderna är plötsligt knappt några.

För att räkna om de faktiska brännvidderna till vad de motsvarar i 35 mm-standard används ett tal som kallas brännviddsförlängning. På systemkameror där man kan byta objektiv är detta viktigt att känna till.

Som exempel kan vi ta systemkameror från Nikon som har en brännviddsförlängning på 1,5. Sätter man på ett objektiv som har 18 – 70 mm angivet måste vi multiplicera detta med 1,5 och får då 27 – 105 mm. I Praktiken innebär detta att vi inte får lika mycket vidvinkel, men istället kan vi ”zooma in” lite mer.

För kameror med fast optik brukar brännvidderna anges i motsvarande 35 mm-standard direkt, så det är lättare att jämföra kameror.

Zoom, Vidvinkel, Tele och Makro

De flesta vet nog vad zoom innebär, att man förstorar och kommer närmare motivet när man zoomar in och tvärtom när man zoomar ut.

Objektiv kan ha en fast brännvidd, då går det inte att zooma alls. Mer vanligt är att man kan variera brännvidden och på kameror med fast optik brukar det vara angivet hur många ”gånger zoom” kameran har. Det viktiga att titta på är det som kallas optisk zoom, det innebär ”riktig” zoom där glaset i optiken flyttas för att ändra förstoringsgraden. Digital zoom kan ibland också anges, vilket helt enkelt innebär att kameran börjar beskära bilden efter att den optiska zoomen tagit slut. Personligen tycker jag att man hellre ska göra detta i datorn, men det är en smaksak.

Man räknar ut en kameras eller ett objektivs ”antal gånger zoom” genom att ta den längsta brännvidden delat med den kortaste. Till exempel om en kamera anger brännvidden till 28 – 112 mm så har den 112 / 28  = 4 x zoom.

Det är inte bara zoomomfånget som är bra att ha koll på. Själva brännvidderna som är angivna är faktiskt desto viktigare.

En ”normal” brännvidd är på ca 50 mm och visar ungefär samma perspektiv som ögat ser. Vidvinkel har kortare brännvidd och man får med mer saker i bilden. Tele har har längre brännvidd vilket gör att man kommer närmare motivet.

Så ju kortare brännvidd, desto mer vidvinkel. Vidvinkel är bra när man inte kan backa mer som fotograf men vill få med några fler personer i bilden, eller hela skyskrapan.

Vill man å andra sidan fotografera fåglar på långt håll, eller zooma in på detaljer lite längre bort, då vill man istället ha så lång brännvidd som möjligt.

Det finns en sista term som är bra att kunna också, och det är Makro. För systemkameror finns speciella objektiv för detta men på kameror med fast optik brukar det finnas som en inställning i kameran. Makro innebär lite kortfattat att kameran klarar av att fokusera på mycket kortare avstånd än normalt. Detta innebär att man kan ta kort på bara någon centimeters håll och därmed få häftiga förstoringar på små detaljer som inte ses med blotta ögat.

Bildstabilisering

Det börjar bli allt vanligare att kameran (eller objektivet till systemkameror) har någon slags bildstabilisering. Det innebär oftast att antingen optiken eller bildsensorn kompenserar för de skakningarna som uppstår från darrande händer när vi handhåller kameran. Speciellt viktigt är detta när man har zoomat in kraftigt. En millimeterrörelse av kameran kan i bilden istället handla om centimeter.

Olika tekniker finns från olika företag, men resultaten är förmodligen ganska likvärdiga. Exempelvis heter Canons bildstabilisering IS (Image Stabilization) medan Nikons heter VR (Vibration Reduction).

Observera dock att bildstabilisering bara hjälper mot skakningsoskärpa i bilderna. Rörelseoskärpa (när motivet rör sig) kan man inte rå på med den här tekniken.

>> Del 3 – Megapixlar: storleken HAR betydelse

Henriks Fotohörna
DSC_4149
DSC_3481
IMG_3612
oIMG_2839
DSC_6096
DSC_2300
DSC_1373
DSC_2276
DSC_5113
Arkiv
Kategorier